Haj!
Nu har jag varit lite krasslig igen. I söndags för två veckor sedan fick jag 39.5 graders feber som höll i sig över måndagen men sjönk på tisdagen och onsdagen för att sedan öka igen i slutet av veckan och det var inte förrän då jag fick några andra symtom på förkylning. Jag blev täppt och nyste. På lördagen var jag tvungen upp till jourläkaren för kontroll då jag var väldigt ansträngd i min andning och andades snabbt. De tog CRP, den var bra. Kollade halsfluss, den var bra. Lyssnade på min andning, den var bra. Kollade i mina öron, inget konstigt. Så åk hem ni, käka Molypect, jag hittar då ingenting! sa doktorn.
- Ja men grabben är ju helt slut och jag känner inte alls igen honom, något är fel, sa min pappa.
- Ja, i så fall, det enda jag kan göra är att lägga in er i Hudik, sa doktorn.
- Bra, då gör vi så!
.
Bums vipps bar det av till Barnkliniken i Hudik. Där blev det lungröntgen och syresättningsmätning, vilket visade att jag inte alls syresatte mig som jag skulle. Dock visade lungröntgen inte på någon lunginflammation, som tur var!
Men inlagda blev vi.
Jag fick en apparat kopplad till mig som mätte min syresättningsförmåga och puls. Den förb...... apparat fa.... hade gräns värden som jag skulle ligga inom och sjönk jag under dem så pep den ljudligt! Jorå den höll oss vakna. Vilket var bra de första nätterna när jag inte kunde syresätta mig själv utan behövde hjälp av syrgas. Men den pep ju också bara så där ibland, bara för att. Ja, det är ju dumt det där, de gör så apparaterna förklarade glatt en av sjuksköterskorna.
Jag fick även väldigt täta inhalationer med ventolin och adrenalin.
Eftersom det inte riktigt ville ge sig med bara inhalationerna så fick jag även två sprutor betapred Cortison.
Ganska precis en vecka senare fick vi åka hem, jag slapp åt minstånde pencillin den här gången eftersom jag troligen bara hade haft någon virusinfektion.
Det är tur att alla är så gulliga och snälla på barnkliniken i hudiksvall, det underlättar vistelsen där avsevärt!
Hej på er!
